Jag hamnade återigen i en margarindebatt här om dagen.
Här kommer först några länkar över hur fruktansvärt hemsk maragarintillverkningen är. Håll till godo, det är starka bilder:
Först så gillar jag inte margarin, har jag aldrig gjort, det har dock helt med smaken att göra och det finns de som är sämre (lätta) och de jag lättare accepterar (flora). Däremot förekommer det just nu ett mått av amatörsensationsjournalistik över tillverkningsprocessen och jag ogillar den ännu mer så först och främst – det är knappast farligt att äta bordsmargarin eller bakmargarin i lämplig mängd.
Och jag kan med visshet säga att den citerade artikeln har väldigt fel. Det är inte så man tillverkar Becel. Här på länken nedan kan man se ingredienserna i margarinet Becel och hur tillverkningen sker. Det är inga stora konstigheter, en helt vanlig emulsion mellan matfett och vatten.
Margarintillverkning – Så tillverkas margarin
Jag har tom blandad det själv och jämfört det är identiskt med det i ett Becelpaket även om det var svårt att få exakt rätt sälta.
Man kan alltså göra sitt eget margarin ganska enkelt. Jag skulle valt en trevligare olja än palmolja eftersom jag inte gillar den men det är väl en personlig preferens. Sojaolja går nämligen ypperligt också och den är ganska god!
Jag håller dock med om att smör är en bättre produkt helt enkelt för jag är inte lika fettskrämd som många är. Man skall också komma ihåg att margarin i Sverige lanserades som ett alternativ till smör under briståren i samband med andra världskriget eftersom det var stor brist på animaliskt fett, milda – ett av de mest välkända lanserades 1943 och det stora problemet man hade där var att få det att smaka smör. Folk ville inte ha det men smöret var så dyrt att man lanserade först bakmargarin och sedan på smörgåsen och folk var väl mer eller mindre tvungna att använda det. Sedan den tiden har vi också en lagstiftning som säger att man måste vitaminberika margariner eftersom folk led av bristsjukdomar efter kriget.
Internationellt har margarin använts sedan mitten av 1800-talet även om de margarinerna som fanns på den tiden inte var lika sofistikerade som i dag. Men i princip handlar det alltid om samma saker. Vegetabiliska oljor emulgeras med vatten och sedan kryddas det till smak.
I livsmedelsindustrin är margarin vanligt förekommande i alla möjliga produkter eftersom det på industriell skala är billigare än äkta smör.
1969 hade man i stället det omvända problemet, nu hade man det så kallade “smörberget” och folkhälsoinstitutet som hade kopplat mättade animaliska fetter till sjukdomar vilket gjorde att man kunde återlansera smöret. I stället fann man en medelväg och man började införa vegetabiliska oljor när man kärnade smöret och så föddes bregott.
Bregott bordsblandning som den hette till början är en mjukare form av smör med mindre mättat fett och dessutom är den mjukare att breda. Det är dock inte ett margarin utan det är just smör man har rört ned kallpressad rapsolja i som är en ren naturprodukt också. Så detta är en tredje sorts “smör”.
Sedan dess har det lanserats lite olika sorters margariner med olika matfettsblandningar, några av de vidrigaste är de som bygger på rekonstituerade petroleumoljor, de smakar vidrigt och kräver dessutom en enorm processning för att komma i närheten av smak och lukt det vi förväntar oss av ett margarin.
Sådana säljs dock inte i svensk handel vad jag har sett. Används mest i godistillverkning. “Smörkola” någon?
Lätt och Lagom är inte ett egentligt margarin, det är ett så kallat minarin där man minskat oljefasen drastiskt och ökat vattenmängden. Genom att man har valt oljor som emulgerar ändå så kan man sänka fettinnehållet från traditionellt runt 80% till ca 40% och man lyckades också ganska ok med smaken. Det går dock inte att steka i lätt och lagom eftersom a) vattnet avdunstar och lämnar inte mycket kvar och b) sojaoljan härdar i stark värme och bidrar inte längre till det man vill att olja skall göra i stekpannan.